Carl Johan De Geer – Släkten och slavarna

”Döm om min förvåning när Antonio, en brasiliansk man, berättar för mig att han är ättling till en slav som Louis De Geer låtit frakta med slavskepp till Brasilien på 1600-talet. Detta med stöd av drottning Kristina. Antonio kände att hans eget och hans förfäders öde för alltid var förknippat med namnet De Geer.” Denna verkliga händelse är utgångspunkten för Carl Johan De Geers (f 1938) personligt hållna praktik där han sällan drar sig för att ställa svåra frågor om våra gemensamma livsvillkor. Vad vet vi egentligen om svensk kolonialism? På vilket sätt förändrar berättelsen vår syn på ”den svenska industrialismens fader” och kan skuld gå i arv? Utställningen produceras av Norrköpings Konstmuseum och visas i Galleri 5.

SLÄKTEN OCH SLAVARNA

En dag på 2000-talet, i en mataffär, närmar sig en reslig svart man. ”Vet du att din förfader ägde en slavstation i Ghana?” Jag fick en mental käftsmäll denna dag. Sydney Onayemi, som han hette, såg på mig. ”Du behöver inte vara ledsen eller ha dåligt samvete. Släkten De Geer sålde den till danskarna 1663 efter femton år. Danskarna har verkligen gjort pengar på det där.” Vi pratade länge.

Byggnaden finns kvar, med namnet Cape Coast Castle. En gång kallad Carolusborg. Kan en vit svensk man berätta om Sveriges del i slavhandeln på 1600-talet? Tveksamt. Men begrepp som appropriering, representation och identitetspolitik försvann för mig vid mötet med brasilianaren Antonio Geraldo Costa. Han berättade att han var ättling till en afrikan som Louis De Geer lät frakta med slavskepp till Brasilien på 1600-talet. Costa sa att hans förfäders hemska öde för alltid är förknippat med efternamnet De Geer. Han kunde sitt släktträd ända från förfadern som kom till Brasilien på 1650-talet. Tankar på slavarnas hemska tillvaro förföljde mig. Den första handlingen blev att offra skrivbordet. Genom hålet jag sågade syns nu Antonio Geraldo Costa.

Herman Lindqvist gav 2015 ut boken Våra kolonier: de vi hade och de som aldrig blev av. Hur Louis De Geer finansierade de svenska koloniala företagen i Afrika, beskrivs under rubriken Kapplöpning till Afrika. Omänskliga slavtransporter:

”De svarta betraktades inte som riktiga människor. De befann sig någonstans mellan människan – den vite mannen – och djuren. Långt in på 1700-talet beskriver Carl von Linné hottentotter och andra vilda människor som en särskild femte ras under alla de andra raserna. /…/ Mot denna bakgrund fanns det ingen motsättning för 1600-talspersonligheter som Louis De Geer, att å ena sidan betrakta sig själva som varmt religiösa, goda människor som idkar välgörenhet och öser kärlek över sina trosfränder, och å andra sidan organisera omänskliga slavtransporter och låta tortera slavar och krigsfångar till döds.”

Carl Johan De Geer, Konstnär

CARL JOHAN DE GEER

I Carl Johan De Geers utställning Släkten och slavarna har möbler, tyger och bilder sammanfogats till sju olika installationer. De berättar om konfrontationen med den egna släktens involvering i slaveriet på 1600-talet. Det handfasta arbetet, att spika och snickra på installationerna, kan ses som ett sätt att bearbeta denna omskakande upptäckt. För oss i Norrköping blir utställningen ett tillfälle att lära känna en annan sida av vår stads historia. Louis De Geer, även kallad ”den svenska industrialismens fader”, var visserligen en framgångsrik affärsman som öppnade upp nya marknader för svensktillverkade produkter, men var också ett barn av sin tid – en tid då slavhandel var ett sätt att tjäna stora pengar.

Ättlingar till de slavar som fördes över Atlanten till Nord- och Sydamerika beräknas uppgå till 70 miljoner människor, så att vi intresserar oss för kolonialismens historia är ingen tillfällighet. Det berör många. Frågan jag ställer mig är: Vilken är vår egen tids blinda fläck? Det får framtiden utvisa.

Carl Johan De Geer (f 1938) ser det som sitt livsuppdrag att utreda felaktigheter i samhället. På 60-talet opponerade han sig mot krig och orättvisor, finkulturell snobbism och föräldragenerationens trångsynta livsstil. Trots att han säger sig vilja undvika det personliga, återkommer han till just detta i många av sina verk. Kanske tog det fart med filmproduktionen? I Mormor, Hitler och jag (2001) frågar han sig om det är möjligt att älska någon som samtidigt är övertygad nazist. Mormor var ju den enda i familjen som förstod sig på barn, konstaterar han.

Film, fotografi, textil, måleri, litteratur, grafik och scenografi är alla del av Carl Johan De Geers mer än 50-åriga praktik. På 60-talet ville han skapa en helt ny inredningsstil med sina färgglada, distinkta och förenklade textilmönster. Längre fram blev Meyerateljéerna i Stockholm basen för hans egen och vännen Håkan Alexanderssons (1940-2004) dröm om en egen filmateljé. Tillsammans producerade de, med små medel, bland annat det numera kultförklarade barnprogrammet Tårtan (1972). I samband med utställningsprojektet Trivsel (1991-92) skapade han scenografiska installationer. De olika tablåerna blev en form av självporträtt som säger något, inte bara om Carl Johan De Geer själv, utan också om den tid de representerar. I utställningen Släkten och slavarna som öppnar på Norrköpings Konstmuseum 1 december 2018 arbetar han med liknande uttrycksmedel. Än en gång tycks den ständige rebellen Carl Johan De Geer ha absolut gehör för tidsandan och vilka piedestaler som behöver vältas.

Helena Scragg, Utställningsintendent, Norrköpings Konstmuseum