FRIHETENS SPRÅK
Måleri från 1946 och framåt
26 oktober 2024 – 27 april 2025
År 1946 öppnar Norrköpings Konstmuseum i nya moderna lokaler vid Kristinaplatsen. Med en värld i spillror efter andra världskriget finns nu en stark vilja att bygga för framtiden – aldrig mer krig. Konsten blir en viktig del i det nya samhällsbygget. Många konstnärer hänger sig åt något som ska komma att tätt förknippas med modernismen; en konst som kallas ”abstrakt”. Med fantasi och kreativitet utforskar de färgens och formens potential, snarare än att direkt imitera verkligheten.
Utställningen Frihetens språk undersöker vad abstrakt konst kan vara i en bred presentation med verk av svenska konstnärer. Ur Konstmuseets rika samling har främst måleri, men även videokonst, skulptur och textil valts ut. Konstverken presenteras i sju teman; Landskapet, Människan, Figurer, Natten, Komposition, Det ogripbara och Det universella.
En museisamling är ett kollektivt bildminne; varje generation tillför sina egna verk och tolkningar. Med dagens snabba digitala bildflöden blir det sinnliga mötet med konsten viktigare än någonsin, det stimulerar våra minnen, ger oss associationer och möjlighet att förstå samtiden. Konsten är frihetens språk.
Curatorer: Kristina Mejhammar och Helena Scragg
Utställningen är producerad av Norrköpings Konstmuseum.
UTSTÄLLNINGENS SJU TEMAN
Landskapet
Olle Schmidt, Konstruktivt vemod, 2003
En häftig krock uppstår när blicken söker sig in mot den lilla stugan i sin snöiga värld, samtidigt som en svart kvadrat blockerar seendet. Konstruktivt vemod är två bilder i en och samma ram: ett föreställande motiv med ett illusoriskt djup och en abstrakt geometrisk form som drar blicken till den måleriska ytan. Verket växlar mellan det figurativa och det abstrakta, mellan olika idéer och ideal.
Konstnären Olle Schmidt har tagit en annan konstnärs verk och lagt till den svarta kvadraten – en dubiös handling kan det tyckas. Han kallar sitt verk ”half-made”, i en blinkning till konstnären Marcel Duchamp som gjorde konst av vardagliga föremål, så kallade ready-mades. På detta sätt pekar Schmidt på hur konst föder konst, hur bilder bygger på andra bilder. Vem som tagit något från vem går inte alltid att sätta fingret på.
Landskapet är ett givet motiv för konstnärer i alla tider. Olle Schmidts bild är fylld av referenser till olika traditioner och knyter an till ett 1800-talsmåleri i populariserad tappning. Den svarta kvadraten är en hyllning till konstnären Kazimir Malevitjs (1879–1935) målning Svart kvadrat från 1915. Malevitj hörde till suprematisterna som ville befria konsten genom en ny riktning: abstraktion.
Olle Schmidt, Konstruktivt vemod, 2003. Foto: Mats Arvidsson
Människan
Ann Edholm, Acefalen, 1995
Acefal kommer av grekiskans ”akephalos” som betyder huvudlös. Ordet förekommer i flera olika sammanhang. Achephale var ett hemligt sällskap grundat 1936 av författaren George Bataille, som gav ut en tidskrift illustrerad av en halshuggen figur. I antropologisk forskning används begreppet för att beskriva folkgrupper som saknar överhuvuden som politiska ledare; konsensus uppnås i stället genom att resonera sig fram till gemensamma lösningar.
”Jag anses måla i en tradition av abstrakta expressionister (…). Att måla i stort format är manligt. Att ta in rummet är manligt. Det är bara klichéer. Få ser att mina bilder har innehåll. Och att innehållet är en kvinnas”, berättar Ann Edholm i katalogen till en separatutställning 2003.
I målningen Acefalen lägger Ann Edholm på många lager av tunn och vaxblandad färg. Effekten blir en mycket tät och matt yta som domineras av en stor cirkel mot ljus bakgrund. Formen är upplöst i kanterna och upplevs som pulserande och levande. Hängande under den stora formen svävar en mindre cirkel, som ett framfött barn i nära förbindelse med sin moder. Själv säger Ann Edholm: ”Den röda sfären symboliserar ett ömsesidigt givande och tagande” (Material, nr 25, 1995). Den lilla och den stora formen är beroende av varandra, i sitt till storleken ojämlika maktförhållande.
Ann Edholm, Acefalen, 1995. Foto: Per Myrehed
Figurer
Sonja Larsson, Blå sfär, 2014
I västerlandet har avbildande konst en stark ställning. Vi är vana att se bilder som föreställer motiv ur antika, religiösa och andra berättelser. Samtidigt omges vi även av icke-föreställande konst, till exempel i dekorativa mönster på byggnader eller hantverksföremål. I vissa islamiska sammanhang är avbildningar av människor och djur inte tillåtna; icke-figurativa bilder skapas med geometriska mönster som kan varieras i det oändliga. Oavsett om bilder är föreställande eller inte ligger geometriska principer till grund för kompositionen. Förhållandet mellan punkter, linjer, ytor och volymer kan anges matematiskt. Detta är elementärt inte bara för bildkonst utan för arkitektur, musik och… ja, allt. Geometrin beskriver det universella och är en ständig källa till förundran och inspiration.
Sonja Larssons målning Blå sfär ser ut som en abstrakt karta över en stjärnhimmel eller ett kantigt garnnystan. Titeln pekar på det livgivande hölje – atmosfären – som omger planeten jorden. Verket är uppbyggt av smala linjer och fält i blågröna nyanser målade på ett halvtransparent akrylglas som ger en djupverkan. Formen är strängt regelbunden med ett intrikat mönster som lockar ögat att söka sig in i linjens och färgens kosmiska labyrint.
Sonja Larsson, Blå sfär, 2014. Foto: Per Myrehed
Natten
Katarina Löfström, An Island, 2004
Går det att måla mörker? Mörker utsläcker alla färger men den som går ut i natten upptäcker snart hur ljuset strålar desto klarare. Färg är en fysisk och fysikalisk egenskap hos ljus, men först och främst är färg en upplevelse. Vitt ljus är en blandning av regnbågens alla färger och svart är avsaknaden av desamma.
För målaren är färgen både ljus och material; både de kulörer som ögat uppfattar och färgerna på paletten. Konstnärer har ofta sökt sig till platser där de velat fånga ljuset. Så har till exempel nordiskt ljus blivit ett begrepp för det förra sekelskiftets friluftsmåleri. Att färgen från och med 1800-talets mitt kunde köpas i färgtuber gjorde det enklare att gå ut i det fria och måla av naturen på plats.
I Katarina Löfströms An Island glimmar ljusen löftesrikt på avstånd i mörkret. Det är nöjesparken Gröna Lund i Stockholm som lockar som en hägring i natten. Verket bär på en drömlik känsla av avstånd och gäckande begär. När Löfström skapade An Island befann hon sig i Berlin och längtade hem. Videoverket kan ses som en form av rörligt abstrakt måleri.
Katarina Löfström, An Island, 2004. Videoinstallation.
Komposition
Ann-Margret Olsson, Komposition V, 1977
Från 1500-talet och framåt står en strid mellan teckning och måleri, linjen och färgen. Teckningen symboliserar sanningen medan måleriet beskrivs som subjektivt och känslodrivet. Efter en lång frigörelseprocess lösgör sig både linjen och färgen vid början av 1900-talet – de vinner sin självständighet och kan mötas utan tolkningsföreträde. Den konkreta konsten drar saker till sin spets; dessa verk refererar inte till något annat än sig själva, de blir autonoma. De tidiga konkretisterna på 1930-talet, bland dem konstnären Otto G Carlsund, menade att ingenting är konkretare eller verkligare än en linje, en färg, en yta.
Ann-Margret Olssons Komposition V är konkret. Hennes målning består av enkla former och några få färger mot vit bakgrund. Bilden refererar inte till något vi känner igen förutom de enkla grundformerna; rektanglar, cirklar och streck i rött, orange, blått och svart. Själv skriver hon i en utställningskatalog 1977 om sin vilja: ”att gestalta en osynlig värld – en annan dimension – det ogripbara rummet.” Titeln Komposition V kan möjligen spåras till konstnären Vasilij Kandinsky (1866–1944) som ofta använde titeln ”Komposition” för sina bilder. Kandinsky skriver 1918 att komposition utgör den högsta nivån av ren konst.
Ann-Margret Olsson, Komposition V, 1977. Foto: Mats Arvidsson
Det ogripbara
Max Book, Preyob, 1990-1991
”Katastrofen finns här i världen, det är bara att se sig om och sen är det bara att måla.”
Max Book, Norrköpings Tidningar 1992-04-23
Vid tiden för Preyobs tillkomst kallar sig Max Book ”postmodernist”. Ur redan existerande bilder skapar han något nytt; inspiration finner han bland skräckfilmer, musikvideos och medias krigsrapportering. Max Book lånar och skänker ny form till bildintrycken i sina massiva målningar. Krocken mellan olika världar skapar spänningar, starka känslor och drömlika tillstånd som speglar tidens oro. Då var det Gulfkriget och ekonomikris – ett stämningsläge vi sorgligt nog kan känna igen oss i idag.
Preyob är en omslutande och påtagligt fysisk målning. Med hjälp av betong, plast och träbitar som Max Book hittar i sin ateljé byggs bilden upp. Effekten blir en tjock relief som konstnären använder som grund för sitt måleri. Det solida intrycket förstärks av glappet som delar målningen i två halvor. Att knäcka den är en kraftfull och våldsam handling som bryter bildens illusion och förstärker dess dragningskraft.
Max Book, Preyob, 1990-91. Foto: Per Myrehed
Det universella
Sophie Tottie, 3 april 1917, 1990
3 april 1917 är ett tidigt verk av Sophie Tottie som utgörs av fyra kvadratiska målade pannåer. Verket kom till i samband med det internationella konstprojektet Le Territoire de l’Art i Leningrad 1990, en kort tid efter Berlinmurens fall 1989. Projektet arrangerades av bland andra Pontus Hultén, dåvarande chef för Centre Pompidou i Paris. På Ryska museet i Leningrad fick Sophie Tottie möjlighet att studera målningar av konstnären Kazimir Malevitj (1879–1935) på nära håll. Detta gav upphov till tankar om det som syns och inte syns och om hur abstraktion och språk hänger samman, något som hon har fortsatt att utforska.
Sophie Totties konst rör sig i gränslandet mellan abstraktion och fiktion:
”Många människor vill få svaren serverade på silverfat, men mina verk besvarar inte frågan ’vad handlar det här om?’, säger hon i en intervju. ”Jag är intresserad av mötet med en bild och försöker skapa ett sådant möte för en betraktare. Om man ska uppleva ett träd i en park (…) måste man inte tänka på trädens historia eller veta att det är lönn. Det första steget är att man möter trädet. Det som gör att jag själv fastnar för vissa konstverk är känslan av något olöst, något som hänger kvar” (Konstvärlden nr 6, 2011).
Sophie Tottie, 3 april 1917, 1990. Foto: Mats Arvidsson